Majornas Schacksällskap

För en tid sedan var Jesper Hamark hos oss och berättade om några partier från SM-gruppen i somras. Det var en både trevlig och mycket uppskattad kväll - och den är inte slut ännu. Här kommer Jespers kompletterande kommentarer till ställningarna som analyserades flitigast under kvällen.

För några veckor sen var jag inbjuden till Majorna för att prata om min debut i SM-gruppen i somras och för att visa ett par partier från turneringen. Debattvågorna gick efterhand höga; allt kunde inte redas ut och jag lovade att återkomma till de mest kritiska ställningarna på hemsidan.

Tre partier var uppe till diskussion under kvällen. Det första, en mental kollaps och därpå följande förfärliga avslutning och förlust i vinstställning mot Johan Furhoff, väckte nog mest medlidande bland församlingen.

Parti nummer två var schackligt sett mer spännande, det här var utgångsställningen:


Tiger Hillarp Persson-JH, svart vid draget
Partiet har börjat som klassisk damgambit och efter att vit bytt på d5 har den så kallade Karlsbadstrukturen uppkommit. Just den här upplagan är emellertid lite sämre för vit än vanligt, eftersom bonden på h-linjen är svag. Jag tror att det ger svart minst utjämning.
Vit har två idéer till hands, eventuellt i kombination: spel i centrum med e3-e4 och tryck mot damflygeln, t.ex. med Td1-Tc1-Tc2, Th1-Tc1 och Sc3-a4-c5. En nackdel med e3-e4 är dock att fältet f4 försvagas. Svart har å sin sida en sund ställning utan svagheter. Enda problemet som jag ser det är bristen på terräng: pjäserna riskerar att stå och trampa på varandra. (Därför gynnar det svart att två löpare redan bytts bort. Byt pjäser om motståndaren har terrängfördel! – att det är svarts ”starka” löpare som försvunnit har mindre betydelse i den här ställningen.)

OK, svart är färdigutvecklad och det är tid att fundera över pjäsernas placering. Finns det någon pjäs som kan flyttas till en bättre ruta? Naturligt är att ta bort hästen från f6. För tillfället står den och kompisen på h5 och garderar varandra, sånt är sällan bra, och dessutom kommer vit att ha gaffelhot efter e3-e4.

Jag tror att svarts bästa plan är 18…Sd7 med idén att gå vidare med hästen till b6 och eventuellt c4. Tre poänger: (1) det tar bort vits Sc3-a4-c5, (2) hästen försvinner från centrum där svart har lite dåligt med utrymme och (3) hotet mot den svaga rutan c4 kommer förmodligen tvinga vit till eftergifter. 18…Sd7 var också Tigers förslag efter partiet.

Nå, jag spelade istället 18…Sg8. Briljant, tänkte jag vid tillfället: vit kommer spela e3-e4 och säkert/kanske även e4-e5. I så fall får jag ett kanonfält på f5. Nu hade Tiger inte alls för avsikt att spela e4-e5, så springarmanövern var resultatet av rent önsketänkande från min sida. Efter:
19.Dg5 Se7 (19…De7?? 20.De5+) 20.e4 Ka8 (Här funderade jag på 20…Sc8!? med idén att flytta vidare till b6, men då hade det naturligtvis varit bättre att göra det från början.) 21.Tc1 The8 22.Ka1 Tc8 23.Sa4 Tc7 24.Sc5 Lc8 stod svart klart sämre.

Nu var det flera i publiken som menade att svarts ställning trots allt är mer än spelbar efter 20…f6!, eftersom jag då kan få kontroll över det kritiska f4-fältet. Den uppenbara nackdelen är att bonden på g6 blir av med en smidig gardering, men det tycks inte som att vit kan utnyttja det.
a) 21.Dg2 Sf4 22.Sxf4 Dxf4 och det är bara svart som kan ha fördel.
b) 21.De3!? dxe4! (21…Sg3? 22.Sxg3 Dxg3 23.exd5) 22.fxe4 Lg4 med idén att förstöra vits centrum med stöten f6-f5. Även detta är nog bättre för svart, men spelet blir mer dynamiskt och chansartat.

Någon sorts slutsats:
Svart har marginaler i diagramställningen. Min ställning är bättre än vad jag trodde under partiet, men också bättre än vad jag trodde innan jag kröp in i skyddsrummet nedanför Sannaskolan. Emellertid! Jag vidhåller att mitt 18…Sg8 är mindre bra och att den enklaste planen vore 18…Sd7-b6. Efter Tigers 19.Dg5 (som efter 20…f6! bara tycks tappa tempo för vit) och 20.e4 blir dock svarts tryck mot f4 och/eller centrum besvärande för vit.

Åsså parti nummer tre:


Ralf Åkesson-JH, svart vid draget

Här drog jag 15…Dd6 med idén 16.dxc5 Dxc5 och nu går inte önskedraget 17.b4 p.g.a. 17…Dxc4. Ralf fortsatte därför med det finfina 17.Se1!, varefter jag hade kunnat få lika spel med 17…a6 (det såg jag, idén är 18.Sd3 Da7!) 18.Sc3 Ld8!! (det såg jag inte – jag gissar att bara min dator och 1970/80-tals-Karpov ser sånt). Partiet i sin helhet finns kommenterat av Matti Svenn på Kamraternas hemsida.

Alternativet 15...Da6 fungerar emellertid också, trots att ingen av oss trodde det under partiet. Själv hade jag tittat på 16.dxc5 Sxc5!? (? trodde jag) 17.b4 Sce4 18.c5 Sg4 19.Sd4! (19.Tf1? Lf6!) med hotet b4-b5 och därför förkastat damkantflytten. Detta accepterades inte alls av publiken, möjligen inspirerad och stärkt av vad som bjudits i baren, som menade att 19…e5! (damen får flyktfält längs sjätte raden) 20.Sf5 Df6 ger svart motchanser.

Och när jag nu i lugn och ro, och med hjälp av datorn, kikat mer på ställningen kan jag bara instämma.



a) 21.f3? Dxf5 22.fxg4 Df2+ 23.Kh1
Den ställningen analyserades länge och taktiska Majspelare avslöjade sina talanger. En av flera fantastiska varianter slutade med att svart – med damerna bytta och med torn och pjäs under – mattade vits kung på h5. Svart vinner dock forcerat med 23…Sxg3+! 24.hxg3 Tc6 25.g5 Lxg5. Det sista draget missade vi av någon anledning.

b) 21.Sxe7+ Dxe7 22.Lxe4?! dxe4 23.e3
Här tycker datorn att vit har fördel. Men i praktiskt spel och med tickande klocka skulle jag hellre spela svart. Hålen runt vits kung ser förfärliga ut.

c) 21.Sxe7+ Dxe7 22.Tf1! tror jag är vits bästa försök. En tänkbar fortsättning är 22…Dg5 23.Db3 (hotar 24.f3!) 23…Dh4 24.h3 Sgf6. Jag misstänker att vit står bättre teoretiskt men – återigen – i praktiskt spel är ställningen långt ifrån klar.

Det ska dock sägas att enklast för svart är 16…Lxc5 17.b4 Lb6! (det hade både jag och Ralf missat), varför vits bästa fortsättning efter 15…Da6 förmodligen är 16.Lc3 med viss press.